Senaste reportaget

Avmagringssjuka hos hjortdjur – allvarligt hot även i Skandinavien

Text: Kjell-Arne Larsson Foto: Tero Niemi (publicerat i Jaktjournalen)

 

Avmagringssjuka – CWD – förekommer redan i 26 amerikanska delstater. År 2016 konstaterades sjukdomen i Norge. Det ledde till att ett bestånd med 2400 vildrenar avlivades. Allt detta har givetvis väckt oro, för om en smittsam variant av CWD får fäste i Sverige kan det gå riktigt illa.

CWD har även påträffats i Sverige och här handlar det om tre älgar. För närvarande är arbetshypotesen att dessa fall av CWD skulle kunna handla om en spontan variant – icke smittsam – men detta är inte bevisat ännu. Under många år har enbart en smittsam variant av sjukdomen varit känd i världen, men ny forskning visar att det finns olika varianter av CWD och en teori är att vissa varianter kan uppstå spontant – mer om detta längre fram i texten – och det är kanske en sådan variant som drabbat de tre svenska älgarna.

Det första kända fallet av CWD i världen var hos en åsnehjort i hägn på en forskningsanläggning i Colorado i USA år 1967, men det var inte förrän på 1970-talet som man konstaterade att hjorten fått ett slags TSE-sjukdom*. Denna sjukdomstyp var tidigare känd i form av Scrapie på får och get. Både Scrapie och CWD räknas till TSE-sjukdomarna och de orsakas av så kallade prioner. Det var först på 1980-talet som forskare kunde rena fram och beskriva prioner.

Efter fallet på åsnehjorten kom sedan CWD att upptäckas hos allt flera hjortdjur i Nordamerika, både vilda och i hägn. Fram till idag har förutom hos åsnehjort sjukdomen hittats hos vitsvanshjort, wapiti och nordamerikansk älg. Nordamerikansk ren (caribou) har inte drabbats, men i experiment har den visat sig vara mottaglig för smittan.

Förrädisk

En av flera faktorer som gör CWD förrädisk är den långa inkubationstiden, upp till fem år eller kanske ännu längre. Det gör att djur som bär på en smittsam variant av CWD kan smitta andra under lång tid, utan att djuren visar några symtom. Att CWD drabbar vilda djur som kan förflytta sig långt bidrar till utbredningen av en eventuell smitta.

CWD orsakar skador framförallt i hjärna, nervsystem och lymfsystem. Vid långt gången sjukdom magrar djuret och får svårt med balans och samordning av rörelser. Ofta står det bredbent, skälver och hänger med huvudet. Djuret blir håglöst, dräglar och kan förlora synen. Till det förändrade beteendet hör också frekvent drickande och urinerande.

Utifrån observerade symtom går det inte att säkert säga att djuret har CWD eftersom andra sjukdomar kan ge samma symtom. Inte ens genom att titta på vävnader i ett obducerat djur går det att konstatera CWD. För att påvisa prionerna som orsakar CWD krävs analys på laboratorium. Det finns för närvarande ingen smidig metod att provta prioner hos djur i fält, exempelvis genom att analysera spillning. Biopsi i ändtarmen är möjlig men inte praktisk. Det finns heller inget sätt att bevisa att ett djur är fritt från smitta.

Nordamerika

I Nordamerika har allt fler hjortdjursbestånd drabbats. Jägarna har manats till försiktighetsåtgärder för att hindra smittspridning, som att göra rent slaktredskap, kläder och fordon innan förflyttning till ett annat jaktområde.

Transportrestriktioner har också införts för levande djur, slaktkroppar och kadaver.

Eftersom smittan kan spridas via kontakt mellan djuren, men även via avföring, urin och saliv är det också viktigt att ta bort smittohärdar som foderhäckar och saltstenar. I vissa delstater är stödutfodring och saltstenar förbjudna.

I Nordamerika ges generellt rekommendationen att undvika konsumtion av och vara försiktig vid hantering av delar från hjärna, lymfkörtlar och ben. Det gäller att se upp med fettvävnader som kan innehålla lymfkörtlar. Helst ska alla ben bort från köttet vid slakten.

U.S. Centers for Disease Control and Prevention skriver att:

”I områden där man känner till att CWD finns, är rekommendationen att jägare verkligen överväger att testa slaktdjuren innan de konsumeras.”

Svårt med åtgärder

Erfarenheter från Nordamerika visar att när sjukdomen väl har fått fäste är den oerhört svår att pressa tillbaka. Innan den spridit sig för mycket kan den vara möjlig att utrota genom att avliva hela beståndet. Detta kan förefalla tillräckligt för ett hägnat och isolerat bestånd, men smittan kan ändå finnas kvar i vegetationen och på marken under flera år och av den anledningen kan saneringsåtgärder och tomhållning också vara nödvändiga.

Dessutom visar forskning att köttätande djur kan bära med sig smittan från ett område till ett annat om de äter smittade djur, detta eftersom prionerna kan passera mag-tarmkanalen och komma ut med avföringen.

Generellt är det en större andel handjur än hondjur som drabbas av CWD, och selektiv avskjutning av handjur kan i viss mån hålla tillbaka epidemin.

I många vilda bestånd bär minst 40 procent av djuren på sjukdomen, i vissa hägnade bestånd 80–100 procent. För närvarande finns CWD i 26 amerikanska stater och 3 kanadensiska provinser. En illustration över förloppet i Alberta, en provins som är något jämförlig med Sverige, är närmast skrämmande.

– När sjukdomen väl upptäcktes och fick fäste, gick det sedan mycket snabbt. Detta visar att vi har ett stort behov av att få fram diagnosmetoder som kan upptäcka tidiga skeden av epidemin, säger Sabine Gilch, docent vid universitetet i Calgary och expert på CWD.

Det är självklart att en så negativ utveckling som i Kanada och USA minskar jägarnas intresse för jakt och förvaltning av vilt. Sedan kan sjukdomen i sig genom minskad överlevnad för vuxna djur påverka beståndens storlek och sammansättning kraftigt.

– Kort kan sägas att om vi skulle få en smittsam variant av CWD i den svenska hjortdjurspopulationen så kan vi över tid förvänta oss att sjukdomen kommer att spridas geografiskt och att andelen sjuka djur i respektive bestånd ökar. Det finns åtgärder som kan vidtas för att försöka minska spridningen, men erfarenheter från Nordamerika tyder på att det är mycket svårt att helt hindra en spridning. Om vi får in smittan kan det därför på lång sikt gå riktigt illa, säger Kaisa Sörén som är epidemiolog på SVA.

Även i Europa

Första CWD-fallet i Europa och samtidigt det första i världen på ren upptäcktes 2016 hos en vildren i Nordfjella i Norge. Slutligen konstaterades CWD hos 19 djur i detta bestånd. Politiker och experter kom fram till att hela beståndet skulle tas bort. Dessa vildrenar var geografiskt väl avgränsade från andra bestånd, vilket var en gynnsam omständighet för att försöka bli av med smittan. Samtliga 2424 renar avlivades vintern 2017/18. Planen är att efter fem år eller mer, återetablera vildren i området.

I Norge har fram till idag CWD påträffats hos 19 renar, en kronhjort och sex älgar. Den senaste älgen i november 2019. Sjukdomen hos renarna har likheter med den smittsamma formen av CWD hos hjortdjur i Nordamerika. Varianten hos norska renar förefaller smittsam mellan djur i gruppen och förändringarna i hjärnan är ungefär lika men fördjupade analyser har visat att varianterna inte är identiska. Vad gäller fallen hos älg och kronhjort ses stora skillnader jämfört med den nordamerikanska varianten och det finns en teori om att detta eventuellt handlar om spontant uppkomna förändringar i hjärnan.

I Finland har en älg med CWD påträffats och i Sverige tre älgar, närmare bestämt i Arjeplog och Arvidsjaur kommuner. Två påträffades under våren 2019 och båda var 16 år gamla kor. Det senaste svenska fallet var en minst 10 år gammal ko som hade fastnat i en myr och som sköts under höstens älgjakt.

I Skandinavien har därmed sammanlagt tio älgar konstaterats drabbade av CWD. I de olika laboratorieanalyser som hittills har genomförts visar älg-fallen stora likheter med varandra. Dessutom har samtliga fall varit äldre djur och de inledande analyserna har varit positiva på vävnad från hjärna, men inte från lymfknutor. Vidare undersökningar pågår på referenslaboratorier och i olika forskargrupper.

Innan fallen i vår del av världen konstaterades så diskuterade forskarvärlden CWD huvudsakligen som smittsam, även om det var känt att den typen av sjukdomar – prionsjukdomar – även kan uppstå spontant i ett djur och därmed inte via smitta. Mycket förenklat kan CWD idag uppdelas i varianter som är smittsamma (benämns ibland ”klassisk CWD”) och varianter som eventuellt är spontant orsakade (benämns ibland ”atypisk CWD”). För närvarande är arbetshypotesen att den variant som påvisats hos de äldre älgarna skulle kunna handla om spontant orsakad variant, men detta är inte bevisat ännu.

Undersökningarna av fallen hos ren, älg och kronhjort fortsätter. Vilka åtgärder ska då tas till om fler sjukdomsfall på älg i Skandinavien visar sig, ifall det skulle vara en smittsam variant eller om någon smittsam variant börjar drabba andra hjortdjur som tamrenar?

– Det räcker inte med enbart provsvar för att kunna ta beslut om åtgärder för att bekämpa CWD. Många pusselbitar ska på plats, säger Maria Nöremark som är epidemiolog på SVA. Övervägandet beror på vilken variant av CWD det gäller och hur omfattande dess spridning är, djurpopulationens sammansättning, fördelning och rörelser i landskapet, epidemiologi med mera. Det är framför allt Jordbruksverket som fattar beslut om åtgärder, men flera olika myndigheter och organisationer är involverade. Det finns en arbetsgång som bygger på att ta reda på så mycket som möjligt om situationen i regionen när ett fall påvisas, därefter utarbeta rekommendationer om åtgärder. Det finns en expertgrupp på SVA i vilken det ingår sjukdomsexperter, sjukdomsövervakningsexperter, epidemiologer och viltexperter från SLU. Dessutom tar vi givetvis med representanter för jägarna, renägarna och hjorthägnsägarna för att diskutera övervakning och åtgärder och vi har också kontakt med experter utomlands. Den utökade övervakning vi nu har i Norrbotten är ett steg i detta.

Nationell och fördjupad övervakning

För övervakning har EU tagit beslut om insamling av prov i Sverige, Finland, Polen och Baltstaterna 2018–2020, med 6000 prov i varje land. För Sverige är målet 500 prov från kronhjortar i våra 117 hägn, 2750 från renar i våra 51 samebyar samt prov från 2750 vilda hjortdjur – älg, rådjur och kronhjort.

Dessutom görs en fördjupad övervakning i den del av Norrbottens län där de tre älgarna med CWD påträffades. Ambitionen är högsta möjliga antal prov från skjutna älgar äldre än ett år under jaktsäsongen 2019 samt prov från 4400 slaktade renar i de tio samebyarna.

Beträffande prov från älg och ren i den fördjupade övervakningen i Norrbottens län har ett stort antal prov kommit in, men för andra delar av landet och övriga kategorier av djur är insamlingstakten långt under vad som krävs. Det är mycket angeläget för alla parter att tillräckligt antal prov kommer in. Detta är helt nödvändigt för att upptäcka sjukdomen, kartlägga utbredning och i samverkan med annan forskning ta reda på ursprung och verkningssätt.

Det vetenskapliga kunnandet om CWD är förhållandevis begränsat både i Nordamerika och vår del av världen. Detta behöver stärkas parallellt med att beredskapen inför nya fall förbättras på flera nivåer i samhället.

 

 

Prioner och CWD

Avmagringssjuka – CWD – orsakas inte av virus, inte heller av bakterier eller några andra mikroorganismer eller av parasiter. Orsaken till CWD är så kallade prioner. Det är proteinmolekyler som till sin primära struktur är exakt eller i det närmaste exakt lika det drabbade djurets naturliga och funktionella prionprotein. Bakgrunden till prionernas farlighet är att dessa veckar sig på helt andra sätt när de intar sin tredimensionella struktur, jämfört med vad prionproteinet gör. Sjukdomsutvecklingen startar då prionerna påverkar det kroppsegna proteinet att förändras och veckas på samma abnorma sätt som prionerna. Hur denna påverkan sker är fortfarande okänt.

De alltfler felveckade proteinmolekylerna gör att det blir ansamlingar av felveckat prionprotein och att det uppstår tvättsvampsliknande håligheter i vävnaderna där dessa ansamlingar finns. De kan förekomma i flera organ i kroppen. Hjärna/ryggmärg/nerver drabbas av förändringarna. De felveckade proteinerna återfinns ofta även i lymfknutor, men ibland också i ögon, mjälte, muskler och blod. Ibland hittas de felveckade proteinerna endast i lymfknutor. [ordval]

Påverkan i hjärna och nerver drabbar djurets beteende, bland annat balans och koordinationsförmåga. CWD är en obotlig sjukdom. Djuret får stört beteende, blir utmärglat och går mot en säker död.

Inkubationstiden är lång, från cirka 15 månader till flera år, den maximala inkubationstiden är okänd. Djuret kan därför vara smittat länge innan symtom visar sig. Under tiden kan djuret smitta andra via prioner som finns i exempelvis kroppsvätskor.

Det finns CWD av flera varianter. Kunskapen om CWD är fortfarande ganska begränsad och det är inte självklart hur CWD ska delas in i olika varianter. Smittsam CWD smittar ”horisontellt”, dvs. mellan djur. Prionerna kan överleva flera år i marken och i vegetationen. De följer med saliv, urin och avföring. Prioner är svåra att förstöra (behandling med natriumhydroxid eller andra starka kemikalier och tryckkokare med 134 °C och 3 bars tryck). Vid spontana varianter av TSE*-sjukdomar uppkommer de felveckade prionerna spontant i kroppen, utan någon smitta, och påverkar sedan det korrekt veckade prionproteinet. Det är inte känt om djur som utvecklat TSE-sjukdom spontant skulle kunna utsöndra prioner i levande livet och på det sättet smitta andra djur. Dock ser man på andra djurslag att dessa spontana varianter kan överföras till andra djur genom till exempel experimentell injektion av vävnad från det sjuka djuret in i ett friskt djur eller att ett djur matas med hjärnvävnad från ett sjukt djur.

Det är också tänkbart att smitta kan överföras från mor till foster, vilket bland annat ses vid scrapie.

CWD orsakas av prioner på liknande sätt som andra så kallade TSE-sjukdomar, som Scrapie hos får och get, BSE hos nötkreatur och Creutzfeldt-Jakobs sjukdom hos människor. CWD är den enda hittills som påvisats hos vilda djur.

Från andra arter är det känt att genetiska faktorer påverkar risken för utveckling av prionsjukdomar – både risken att utveckla sjukdom efter att en individ kommit i kontakt med prioner och risken för att sjukdom utvecklas spontant. Även om de spontana TSE-varianterna tros vara spontana så är det också möjligt att det finns andra faktorer som vi ännu inte känner till som kanske startar processen eller någon annan faktor kanske samverkar med prionerna för att sjukdomen ska utvecklas.

 

*TSE Transmissibel spongiform encefalopati. ”Transmissibel” syftar på att den kan överföras, ”Spongiform” syftar på tvättsvampsliknande håligheter i vävnaden. ”Encefalo” syftar på hjärnan och ”pati” på skador. Mer än 50 däggdjursarter har konstaterats kunna bli drabbade av TSE-sjukdomar, flertalet av dem via naturlig eller experimentell smitta med galna-ko-sjukan.

 

 

Upprop till jägare, eftersöksjägare och renägare

Skicka in prov!

SVA behöver prov från älg, kronhjort, rådjur och ren. Det ska vara prov från hjärnstam och lymfknutor, eller så kan hela skallen skickas in.

Läs instruktioner och se filmer på SVA:s hemsida som visar hur proven ska tas!

Ta kontakt med SVA via vilt@sva.se eller 018-67 40 00 (be att få tala med Viltsektionen) och beställ kostnadsfritt provtagnings-kit.

I första hand är SVA intresserade av riskdjur: djur med symtom på CWD eller annan sjukdom och djur funna döda inklusive trafik/rovdjursskadade och -dödade.

– Det är mycket viktigt att vi får in många fler prover, säger Kaisa Sörén på SVA. Vi uppmanar därför både eftersöksjägare och övriga jägare att skicka in prov från riskdjur. Fokus är på dessa. På grund av en del administrativa frågor har det hittills inte gått ut information brett till eftersöksjägare om provtagning av trafikskadat vilt, men vi hoppas kunna återkomma med information inom en snar framtid. Under tiden går det dock bra för eftersöksjägare att skicka in prover på frivillig basis, kontakta Viltsektionen på SVA vid frågor. Om det inte kommer in ett tillräckligt stort antal riskdjur kan det bli aktuellt att under jaktsäsongen 2020 ta in prover även från friska fällda djur. Vi är lika angelägna att renägare skickar in prov från riskdjur, men vi har hittills fått in väldigt få. Vi är därför tacksamma för alla ansträngningar som kan göras för att hitta och provta riskdjur.

För de som inte skickar in hela huvuden är det viktigt att spara käkar så att åldersbestämning kan göras. Käkar begärs inte in för alla provtagna djur i den nationella övervakningen, utan endast om CWD påvisas, men i den fördjupade övervakningen i Norrbottens län ska käkar från samtliga provtagna djur skickas in till SVA.

– Åldersbestämning är mycket viktig, framför allt när CWD påvisas hos ett djur. Åldern är en pusselbit för att förstå vilken variant av sjukdomen det rör sig om. Så ni som skickar in prov från hjärnstam och lymfknutor, håll koll på var ni har sparat käke eller skalle så att det finns möjlighet att såga tänder och räkna årsringar i dentinet om djuret skulle visa sig vara positivt. Utan dessa är åldersbestämning mycket svår, säger Maria Nöremark på SVA.

 

 

Kan även drabba människa?

En prioriterad fråga är om CWD också kan drabba människan. Så här svarar Sofie Nyström, docent i proteinkemi vid Linköpings universitet:

Baserat på många års uppföljning av jägare i Nordamerika kan man med viss säkerhet säga att nordamerikansk CWD inte tycks smitta till människa. Men flera oberoende experiment av olika forskargrupper tyder på att den CWD som finns i Skandinavien skiljer sig på flera sätt från den som finns i Nordamerika. Vi kan därför inte med säkerhet säga hur just den CWD som finns i Skandinavien kommer att uppföra sig vad gäller spridning vare sig inom en och samma art eller mellan arter, där ju människan är en av många tänkbara arter som skulle kunna smittas.